Bakgrund

Caroline Jönsson, grundare av stiftelsen FairPay, har spelat fotboll i nästan hela sitt liv och har kämpat hårt för att nå sina mål. Hon har spelat 80 landskamper, tagit 13 SM-medaljer, och deltagit i flera OS, VM, EM, Champions League samt varit en del av Världslaget. Vi kan säga att hon gjort allt inom fotboll. Caroline har under sina aktiva år även arbetat för att förbättra villkoren för både kvinnor och män inom fotbollen.

En allsvensk fotbollsspelare som är en man, tjänar i snitt 94 097 kr/månaden (2018), medan snittet för en kvinna ligger runt 11 319 kr/månaden (2018). Caroline menade att hennes, och många av hennes kvinnliga kollegors har personligt ansvar för ekvationen; om jag bara springer fortare, gör fler mål, håller nollan, desto mer publik får vi och desto större sponsorer samt mer i lön och bonus. Dessa förutsättningar såg hon som den enda vägen till att få samma villkor som männen. Med tiden har Caroline dock insett att det inte spelar någon roll hur hårt hon jobbar, det finns ett strukturellt motstånd mot kvinnor som idrottar. Ett motstånd som inte syns om man inte är medveten om det.

2002 inträffade en incident i Carolines fotbollskarriär som blev början till hennes engagemang kring kvinnors rätt att tjäna pengar inom fotbollen. En privatperson anmälde det lag som Caroline då spelade i, Malmö FF, till jämställdhetsombudsmannen (numera DO) där anmälaren använde Caroline och hennes manliga kollega Mattias som exempel i anmälan. Carolines meriter var då tyngre än Mattias, med landslagsdeltagande från 1997, OS-deltagande och EM-medalj. När deras insatser studerades visade det sig att både Mattias och Caroline lade ned lika mycket tid på fotbollen och hade samma arbetsuppgifter. Men när jämförelsen av spelarnas löner studerades var skillnaden enorm; Mattias tjänade extremt mycket mer än Caroline. Carolines fotbollsspelande ansågs nämligen som en fritidssysselsättning eftersom hon tjänade så lite och därmed hade hon hamnat i ett klart fall av moment 22. Mattias hade fått en högre lön för sitt fotbollsspelande och ansågs därmed som professionell.

MFF:s lösning på problemet efter JÄMO-anmälan blev att utesluta (bland andra) damfotbollen ur föreningen. Året var 2004. Att utesluta damlagen skapade möjlighet för MFF att slippa lyda under den dåvarande jämställdhetslagen och den idag gällande diskrimineringslagen.

Caroline var då detta hände arg och besviken på den privatperson som lagt sig i hennes och de andra tjejernas liv och satsning genom sin JÄMO-anmälan, då de nu stod utan förening. Idag kan Caroline se det ur ett annat perspektiv och tycka att denna privatperson hade ett civilkurage värt att både respektera och berätta om.

På VM-kvalet på Råsunda mellan Sverige och Schweiz den 8:e maj 2002 kom det 20 302 åskådare; en publiksuccé! Succén föregicks av ett marknadsarbete utöver det vanliga, men med inte alltför stora åthävor. Trots framgången satsade inte arrangörerna inför kommande matcher med förklaringen att damfotboll inte var nog intressant att lägga resurser på. Ett annat exempel var under VM-finalen 2003 då 3,8 miljoner svenskar tittade på den TV-sända matchen; för den tiden rekordpublik i svensk TV för samtliga svenska fotbollslandslag. Efter det hävdade fortfarande media att intresset för damfotboll var svalt. 

Caroline har självklart stor erfarenhet från fotbollen men ser också liknande tendenser inom flera olika idrotter, där hon har uppmärksammats på liknande fall. Föreställningen om att damidrott är ointressant finns kvar än idag och är ett hinder för att förändra lönesituationen för kvinnor inom idrott. Det är också ett hinder för att utveckla samt tjäna pengar på en kommersiellt gångbar produkt. 

År 2012 startade Caroline tillsammans med Marika Hjerpensköld stiftelsen FairPay. Caroline vill vara en förebild för framtida generationer och tar fajten med de strukturer som stoppar kvinnor och mäns rätt till lika lön för lika arbete inom idrotten. 

Caroline och Marika träffades under Carolines sista år i Umeå IK. Marika arbetade på Pondus Kommunikation som projektledare och CSR-strateg när Umeå IK kom med en förfrågan att skapa ett projekt för jämställd sponsring. För att uppdraget skulle kunna genomföras engagerade sig Pondus som huvudfinansiär, där både Marikas kunskaper som strateg och utvecklare kom till sin rätt, men även resten av byråns medarbetares specialiteter; varumärkesutveckling, design och programmering.

Ett projekt gör inte en hållbar organisation och därför skapades en modell för organisatorisk hållbarhet fram; en stiftelse. Sedan dess har Marika och Caroline arbetat fram strategier för ett långsiktigt arbete för att alla oavsett kön ska få börja i, utvecklas och göra en karriär inom vilken idrott de helst vill och har talang för. Det är inte könet på personen som ska avgöra vem som får möjligheten.