På den internationella kvinnodagen skrev Olof Unogård (tränare för Sirus damlag) ett fantastiskt bra inlägg på Facebook som fångar anledningen till varför FairPay finns och vikten av att vi sponsrar jämställt till idrotten. Lika lön för lika arbete är en rättighet!

Läs Olof inlägg nedan:

”Nästan varje dag har jag förmånen att träffa och jobba tillsammans med 23 fantastiska kvinnor. De ser sig själva som fotbollsspelare, först och främst, men ingen av dem har det som sitt jobb. Fotbollen är deras passion och identitet men inte deras yrke eller ens huvudsakliga syssla. De pluggar, bor hemma hos mamma och pappa eller kämpar med heltidsjobb för att få den ekonomiska möjligheten att få hålla på med det de gillar mer än något annat. Inga av dem är professionella men de tränar ändå på elitnivå och flera av dem har representerat Sverige i olika landslag. Vi tränar varje vardagkväll och spelar match varje helg. Bortaresorna går till allt mellan Malmö och Skellefteå. I princip all ledig tid de har går åt fotbollen. Nio av spelarna har dessutom fotboll på schemat i gymnasiet, de tränar totalt 8-9 pass i veckan, och en del har flyttat lång väg för att jaga fotbollsdrömmen i Uppsala.

Några i min, mer eller mindre nära, omgivning tycker att tjejer inte ens borde spela fotboll – att det inte är något för dem. Andra förringar mitt och deras arbete genom att (sarkastiskt eller ej) fråga om vem av spelarna i laget som är snyggast och om jag legat med någon i laget än. När jag svarar att jag inte ser på mina spelare på det sättet och att jag har en professionell relation till dem, får jag antingen frågande blickar tillbaka (som om jag inte talar sanning eller kanske talar ett annat språk) alternativt får jag höra skämt om att det förmodligen beror på att jag är homosexuell (eller att spelarna är det…).

Fotbollsintresserade vänner har svårt att förstå hur jag kunde byta prestigefyllda pojkjunioruppdrag i Stockholms storklubbar mot… damfotboll. De argumenterar om att fotbollen, objektivt sett, är mycket sämre än den manliga motsvarigheten, för att i nästa andetag helt oreflekterat hylla Charlotte Kalla lika mycket eller mer än Johan Olsson.

Jag tog jobbet i Sirius för att jag ville ha det. Jag tycker att fotboll är roligast på elitnivå, där resultaten spelar roll, och där spelarnas driv är som starkast. Jag är stolt över att vara tränare i Sveriges näst högsta seniorserie för damer och tycker att jämförelser med pojk- eller herrspelare är irrelevanta och ointressanta (den jämförelsen slipper ju Kalla). Jag är övertygad om att mina vänner inte känt samma skepsis om jag gick från flickjuniorlag till att träna en av Superettans bästa klubbar. Den jämförelsen är betydligt mer relevant och intressant. Jag tycker att det är roligare att få jobba med seniorer än med juniorer och tycker att den skillnaden är större än den mellan män och kvinnor. Som de flesta seriösa tränare som provat på att coacha båda könen, tycker jag att det finns fler likheter än skillnader grupperna emellan, och att skillnaderna är större inom könen än mellan könen. Mina spelare har samma inställning till sin fotboll som sina manliga kolleger och lägger ner ett minst lika hårt arbete för att bli bättre och för att nå sina mål. Jag tog jobbet för att dessa spelare förtjänar en kompetent och ambitiös tränare precis lika mycket som alla andra, oavsett om de råkade födas till flicka eller inte. Och jag tog det här jobbet för att få vara en del av damfotbollen och kämpa för dess behov av bättre villkor.

Nästan alla mina spelare har betalt för att spela fotboll men ingen av dem är i närheten av att kunna leva på den. Det kan de flesta i Sirius herrlag göra, som också spelar i näst högsta serien. I Damallsvenskan är snittlönen ca 12 000 kronor, i Superettan det dubbla och i Herrallsvenskan det fyrdubbla. Den här dagen behövs. Inbilla er inget annat. För mig är mina spelare, och andra spelare på den här nivån, sanna idrottshjältar som förtjänar all den respekt de kan få som elitidrottare. Idag och resten av dagarna är er dag. #8mars #likalönförlikaarbete”

Nästan varje dag har jag förmånen att träffa och jobba tillsammans med 23 fantastiska kvinnor. De ser sig själva som fotbollsspelare, först och främst, men ingen av dem har det som sitt jobb. Fotbollen är deras passion och identitet men inte deras yrke eller ens huvudsakliga syssla. De pluggar, bor hemma hos mamma och pappa eller kämpar med heltidsjobb för att få den ekonomiska möjligheten att få hålla på med det de gillar mer än något annat. Inga av dem är professionella men de tränar ändå på elitnivå och flera av dem har representerat Sverige i olika landslag. Vi tränar varje vardagkväll och spelar match varje helg. Bortaresorna går till allt mellan Malmö och Skellefteå. I princip all ledig tid de har går åt fotbollen. Nio av spelarna har dessutom fotboll på schemat i gymnasiet, de tränar totalt 8-9 pass i veckan, och en del har flyttat lång väg för att jaga fotbollsdrömmen i Uppsala.

Några i min, mer eller mindre nära, omgivning tycker att tjejer inte ens borde spela fotboll – att det inte är något för dem. Andra förringar mitt och deras arbete genom att (sarkastiskt eller ej) fråga om vem av spelarna i laget som är snyggast och om jag legat med någon i laget än. När jag svarar att jag inte ser på mina spelare på det sättet och att jag har en professionell relation till dem, får jag antingen frågande blickar tillbaka (som om jag inte talar sanning eller kanske talar ett annat språk) alternativt får jag höra skämt om att det förmodligen beror på att jag är homosexuell (eller att spelarna är det…). Fotbollsintresserade vänner har svårt att förstå hur jag kunde byta prestigefyllda pojkjunioruppdrag i Stockholms storklubbar mot… damfotboll. De argumenterar om att fotbollen, objektivt sett, är mycket sämre än den manliga motsvarigheten, för att i nästa andetag helt oreflekterat hylla Charlotte Kalla lika mycket eller mer än Johan Olsson.

Jag tog jobbet i Sirius för att jag ville ha det. Jag tycker att fotboll är roligast på elitnivå, där resultaten spelar roll, och där spelarnas driv är som starkast. Jag är stolt över att vara tränare i Sveriges näst högsta seniorserie för damer och tycker att jämförelser med pojk- eller herrspelare är irrelevanta och ointressanta (den jämförelsen slipper ju Kalla). Jag är övertygad om att mina vänner inte känt samma skepsis om jag gick från flickjuniorlag till att träna en av Superettans bästa klubbar. Den jämförelsen är betydligt mer relevant och intressant. Jag tycker att det är roligare att få jobba med seniorer än med juniorer och tycker att den skillnaden är större än den mellan män och kvinnor. Som de flesta seriösa tränare som provat på att coacha båda könen, tycker jag att det finns fler likheter än skillnader grupperna emellan, och att skillnaderna är större inom könen än mellan könen. Mina spelare har samma inställning till sin fotboll som sina manliga kolleger och lägger ner ett minst lika hårt arbete för att bli bättre och för att nå sina mål. Jag tog jobbet för att dessa spelare förtjänar en kompetent och ambitiös tränare precis lika mycket som alla andra, oavsett om de råkade födas till flicka eller inte. Och jag tog det här jobbet för att få vara en del av damfotbollen och kämpa för dess behov av bättre villkor.

Nästan alla mina spelare har betalt för att spela fotboll men ingen av dem är i närheten av att kunna leva på den. Det kan de flesta i Sirius herrlag göra, som också spelar i näst högsta serien. I Damallsvenskan är snittlönen ca 12 000 kronor, i Superettan det dubbla och i Herrallsvenskan det fyrdubbla. Den här dagen behövs. Inbilla er inget annat. För mig är mina spelare, och andra spelare på den här nivån, sanna idrottshjältar som förtjänar all den respekt de kan få som elitidrottare. Idag och resten av dagarna är er dag. ‪#‎8mars‬ ‪#‎likalönförlikaarbete‬

/Olof Unogård