I veckan kom nyheten att det svenska damlandslaget i fotboll ska spela med citat på ryggen fram till den 8:e mars. Spelarna har fått välja ut citat från andra kända kvinnor som de ska bära istället för sitt namn. Vi hittar bland annat Gudrun Schyman, Zara Larsson och Silvana Imam på landslagets tröjor.

Olof Lundh skrev en helgkrönika om detta, där han bland annat nämner FairPay. Jag håller med Olof i mycket av det han skriver.

Generellt sett är det bra med debatt kring dessa frågor. Att människor är kritiska till något – det visar nämligen att vi har kommit en bra bit på vägen.

Jag brukar även gilla den här typen av initiativ och det ena behöver inte utesluta det andra. Men inför denna kampanj blir jag lite ambivalent. Hos mig skaver det lite. Kanske är det för att jag är stundtals så arg och trött. Trött på att kvinnor (nästan) alltid får ta den här kampen själv. Att kvinnor fortfarande förväntas vara de som TAR plats (saxat från jämställdhetsplan från 2000?). Att kvinnor förväntas vara förebilder för hela sitt kön trots att kvinnor inte på något sätt är en homogen grupp som står för exakt samma saker. Allt det där.

Jag ser detta som ett symptom på ett större strukturellt problem som vi tampas med varje dag. Istället för att arbeta för att förändra strukturella orättvisor i grunden kommer snabba, ”ytliga” och kortsiktiga lösningar. Visst, många sådana satsningar kan också skapa medvetenhet och engagemang. Men de känns lite…”last year” att behöva påpeka att kvinnor kan om de vill? Eller att kvinnor ska tro på sig själva?

Detta är en sak. Men för mig skaver det nästan mer att det är ett förbund som ger 22 miljoner kronor till Malmö FF som vinner SM-guld, men 0 kronor till Linköpings FC som vinner SM -guld (2016). I samma stund får herrklubbar i allsvenskan dela på 22 miljoner när de släpper spelare till mästerskap med landslaget.Damklubbar får 0 kr. Och i samma stund är snittlön för en damspelare 10.000 kr och snittlönen för en herrspelare 74.000 kr (i Allsvenskan).

Det är ett förbund som skyller på marknaden. Som om de själva inte har något som helst makt att förändra den. Men om handbollsförbundet och andra förbund kan fatta strategiska beslut för mer jämställd fördelning av resurser, varför i hela världen skulle inte fotbollen kunna göra det?

En annan sak jag provoceras lite av är det faktum att fotbollsförbundet aldrig tidigare har velat trycka upp (dam)landslagströjor till försäljning. För att de ”inte tror att de kommer att sälja”, eller hur det nu brukar låta. Det är EM i Holland i sommar och med tanke på denna kampanj och landslagströjor med citat på ryggen har jag svårt att se att de väljer att också trycka upp vanliga matchtröjor inför EM? Eller? Är detta EM-matchtröjorna?

Majoriteten av fotbollspelande tjejer och killar vill inte ha Hedvig Lindahls 1:a på ryggen med citat från Gudrun Schyman ovanför. De vill ha Hedvig Lindahls tröja med hennes namn på, eftersom det är hon som är idolen. Jag har inte gjort en större efterforskning på området. Men bara under veckan har jag pratat med fem olika föräldrar till barn som spelar fotboll, och de säger att deras barn inte vill köpa en tröja med citat på. Dessutom är de ganska dyra (det gäller även herrtröjorna) och en väldigt liten del går tillbaka till förbundets mångfaldssatsning.

Det känns som att SvFF (och många andra) inte vill tro på damernas egen kapacitet och marknadsvärde. De kör en PR-kampanj istället. För att inspirera och uppmuntra unga tjejer att tro att de kan. Men det är svårt att tro att en kan om samma förbund samtidigt inte 100 % väljer att satsa på kvinnor som spelar fotboll.

Givetvis vet jag att det sker ett positivt arbete bakom kulisserna och jag vill inte på något sätt negligera detta initiativ. Och det är inte så att fotbollsförbundet sitter och rullar tummarna. De har ju både lagt tid och pengar på denna kampanj, exempelvis. Men jag kan inte riktigt släppa att det känns lite.. skevt på något sätt.

En av frågorna jag ställer är; vilka citat kommer herrlandslaget att spela med på ryggen?

För i min värld är det kanske just det vi behöver mest? Män som också tar kampen. Idrottande män som inspirerar till mer än ”bara” idrottsliga prestationer. Och när jag menar citat menar jag annat än ”came as a king, left as a legend” (Zlatan).

Jag skulle också vilja spela fotboll med Gudrun Schymans citat på ryggen. Men jag känner ändå att vi måste prata mer om detta. Om hur vi kan inkludera fler i förändringsarbetet och sluta lägga ansvar på kvinnor att bli ”starka” nog för att ”ta plats”. Det är en aning förlegat.

/ Isabelle

Ps. jag har full förståelse för att vi som kvinnor behöver systerskapet, nätverken, peppen, citaten för att orka ta kampen. Allt jag önskar är lite avlastning i arbetet. Att vi ska behöva kämpa för våra rättigheter samtidigt som vi gör ett fenomenalt arbete i allt vi håller på med, det är för mig ett skavsår som jag hoppas ska läka genom att fler tar kampen (läs: män).