”Vi har ju kommit så långt jämfört med andra länder!” (Ja, men vi är inte i mål än)

”Det finns absolut mycket att göra, men vårt företag gör i alla fall det vi kan.” (Är ni säker på det?)

”Marknaden styr” (Jaha, vilken marknad? den som du och jag utgör?)

”Vill du prata jämställdhet, då får du ta det med vår damsektion” (Ok, så ni tycker inte att jämställdhet rör alla?)

Detta är bara några av de kommentarer jag har fått i mitt jobb. I jobbet som verksamhetsutvecklare på en stiftelse vars främsta mål är en jämställd idrott. En idrott där alla kan idrotta på lika villkor, oavsett kön. En idrott där normer och strukturer inte sätter upp riktlinjer för hur individer förväntas vara, agera, prestera. Det är ett klassiskt förändringsarbete vi ägnar oss åt. Den ständiga kampen för finansiellt stöd, den dagliga omvärldsbevakningen, opinionen, lobbyingen och den enträgna kampen för att få fler att förstår varför vi gör det vi gör och hur vi alla spelar en roll i reproduceringen av rådande normer och strukturer.

Varför ett arbete med just idrotten? Svaret är enkelt; därför att idrotten utgör en central och väldigt viktig del av vårt samhälle.

Visst, idrotten är bara en av tusentals kulturyttringar runt om i världen. Men det är vår absolut största folkrörelse och för många människor en livsviktig sådan. Idrotten innebär gemenskap, den skapar identiteter och den talar ett universellt språk. I vår globala och komplexa värld, i tider av kriser och konflikter och politiska motsättningar, då finns idrotten där med en öppen famn (med några få undantag). Människor samlas för att se kvinnor och män springa efter en boll på en gräsmatta. Människor ställer sig vid ett längdskidspår för att under ett par sekunder få se Charlotte Kalla susa upp för en mördarbacke. Det är så entusiasmerande och det råder inga som helst tvivel om kraften som finns här.

Men det är just på grund av idrottens betydelse som det är så viktigt att ­vi blir medvetna om de saker som inte fungerar lika bra. Att våga vara kritisk och utmana invanda mönster.
Bakom den positiva kraften i idrotten finns också en mängd normer och strukturer, både inom och utanför idrotten, som exkluderar. Strukturella orättvisor där flickor och pojkar, kvinnor och män värderas olika. Strukturer som fortsätter att reproducera föreställningar om ”kvinnlighet” och ”manlighet”. Strukturer som stoppar kvinnor och mäns rätt till lika lön för lika arbete inom idrotten. Det finns socioekonomiska strukturer som hindrar människor från att över huvud taget delta. Det finns elitsatsning i tidig ålder och det finns pådrivande föräldrar som inte tar hänsyn till den glädje, den gemenskap och det identitetsbyggande som är idrottens absoluta kärna.

Idrottens struktur är på många sätt förlegad och konservativ. Traditioner och normer sitter så hårt i väggarna att ordet förändring kan få ett helt kansli, klubb eller förbund och även sponsorer att skallra.

Tradition är en del av idrottens positiva och unika kraft. Det går inte att förringa. Men tradition betyder inte att förändring inte är möjlig. Kärleken till ett klubbmärke eller en sport försvinner inte bara för att fler kvinnor kommer in i en styrelse, att en ”manlig” ledare byts ut mot en ”kvinnlig” eller att damlaget får lika mycket sponsring som herrlaget. I själva verket är det tvärtom. Det är en del av den utveckling som det omgivande samhället är med och driver på. Det innebär möjligheter och framgångar. Inget är statiskt. Inte ens traditioner.

Det finns verkligen otroligt mycket att göra för att nå jämställdhet inom idrotten. Faktum är att idrotten ligger ganska långt efter många andra delar av samhället.
Varför är det så? Ja, den normativa uppfattningen ”idrotten skapades av män för andra män” gör sig ofta påmind. Men det är också viktigt att se idrotten för vad det är, nämligen sociala konstruktioner. Detta betyder också att det är vi människor som har skapat dem och att vi också kan förändra dem. Idrottens sociologi hjälper människor att identifiera aspekter av idrott som kan eller borde förändras. En del människor (ofta de som har en relation till idrott) motsätter sig idén om att idrott är en social konstruktion, detta eftersom att de tjänar på idrotten som den organiseras och definieras idag, och därför vill man inte att den ska förändras.

Detta syns exempelvis tydligt när vi är ute och pratar om jämställd sponsring då vi allt för ofta får svaret att ”marknaden styr”. Som om marknaden vore något okontrollerbart bortom oss själva när det i själva verket är vi människor som utgör marknaden och därför också kan förändra den?

Det är bland annat på grund av detta som det går så trögt. Istället för att riva murarna tvingas vi ”förändringsagenter” springa runt murarna. Och det tar såklart mycket längre tid.

Att förändra rådande normer i samhället har aldrig varit och kommer aldrig att vara en lätt resa. Vissa dagar infinner sig känslan av hopplöshet över hur långsamt arbetet går, över hur många människor som fortfarande – år 2015 – inte ser eller vill se problematiken. Men när jag tänker på alla de kvinnor och män som genom historien har drivit kampen, då känner jag både tacksamhet och stor inspiration att fortsätta springa. För visst har vi kommit långt. Vi har all anledning att känna oss stolta. Men så fort en individ, företag, förening, kommun eller en myndighet påstår att vi ”borde vara nöjda”, då blir jag oerhört besviken.

Så här fungerar det för mig; motstånd omvandlas till stora mängder energi som omvandlas till ytterligare förändringskraft. Förändringsarbetet ger helt enkelt mer energi än vad det tar energi. Och det är den känslan jag vaknar upp med (i stort sett) varje morgon.
År 2015 är ett oerhört viktigt år. Utvecklingsmål och klimatavtal ska sättas på print för de kommande 15 åren. Ett avgörande år, på många sätt. Det är också viktigt att förstå att hållbar utveckling inte bara handlar om temperaturmål, fossilfria bränslen och cirkulära ekonomier. Det handlar om allt vi är och allt vi gör. Jämställdhet är en mycket stor utmaning – för att inte säga möjlighet – i detta arbete. I 2030 Agenda for Sustainable Development spelar jämställdhet en viktig roll för utvecklingen. Hållbarhetsmål 5 handlar om just jämställdhet.

I Sverige har vi en regering som har valt att profilera sig som en ”feministisk” regering. En viktig del i deras jämställdhetsarbete är att använda genusbudgetering i budgetpropositionen. En väletablerat metod för att att åstadkomma jämställd resursfördelning. Ojämställdhet gör sig särskilt tydlig i en budget då det handlar om resursfördelning. Och så även inom idrotten. Jag längtar till den dag då vi kan skriva: statliga bolag + jämställd sponsring = SANT.

Även om idrotten till största del bygger på ideellt engagemang kan vi inte blunda för att den blir allt mer kommersiell. Sponsring till idrott bara ökar och ökar, och i den utvecklingen kan sponsorer också påverka idrottens utveckling. Förslagsvis genom att tänka mer jämställdhet och mångfald. I samma stund som vi väljer att sponsra någon eller något gör vi nämligen också en värdering, exempelvis utifrån genusföreställningar. Det är därför vi på FairPay arbetar så hårt för en jämställd resursfördelning. Det skulle ge många ringar på vattnet.

Vi måste arbeta aktivt med dessa frågor. Förändringen kommer inte av sig själv, så se till att du förändrar det du faktiskt kan förändra. För våra kommande generationers skull. Ingen individ ska någonsin stängas ute eller värderas mindre på grund av kön, etnicitet och/eller sexuell läggning. Det ingår definitivt inte i en hållbar utveckling. Och inte heller i en ”feministisk” politik där resurser ska omfördelas på ett mer rättvist sätt.

Isabelle, Verksamhetsutvecklare FairPay